onsdag 26 oktober 2011

Mörker

Idag tog jag en liten sväng till världsmetropolen Bålsta efter jobbet. Skönt höstväder och mörkercykling som jag gillar. Det var inga andra cyklister ute på vägarna, högst märkligt. Jag hade klätt ut mig till en julgran på crack men vissa bilister vägrar ändå att blända av. Vad som var tänkt som ett recoverypass slutade med för hög puls och för låg fart. Formen är borta.

Dagens enda publik

söndag 23 oktober 2011

KnymPFFffs

Idag var det en perfekt höstdag för en liten cykelrunda. Sol och klarblå himmel. Jag kom iväg lite sent och hade svaga ben idag. Allt berodde på att jag var otroligt stark igår kväll. Dessutom hade jag för mycket kläder på mig, som vanligt. Kilometrarna rullade på i maklig takt på nästan bilfria vägar.



På hemvägen fick jag syn på dagens enda andra cyklist. En liten röd, vit, svart prick i slutet av golfbanan. Självklart satte jag ner händerna i bocken och började jaga ikapp. Tappade bort honom ett tag, antagligen tog vi olika väger genom/runt Bro. Vid brandstationen kom jag ikapp.

Han såg lite snabb ut med höga kolfiberhjul och en flådig cykel så jag gick inte förbi i fullfart utan gled sakta förbi. Självklart bet han sig fast på min rulle. Jag försökte få fram honom en gång men gav upp det försöket. Motvinden var sådär jobbig. I Aspviksbacken fick jag nog av att leka hjälpryttare och behöll plattåknings farten i backen. Det flämtades som en sliten blåsbälg bakom mig och plötsligt kom det ett knymPFFffs bakom mig, luften måste gått ur honom, tätt följt av ett riktigt Campagnolorassel. Det där ljudet som alltid uppstår när någon försöker växla lite för många växlar åt gången på en campakittad cykel. Kikade bak och han var ett par meter bakom. Jag kastade i en högre växel och så ställde jag mig upp och höjde farten lite till. Dagens enda kränkning var fullbordad. Det är sånt här som kan förgylla ett träningspass.

Avslutade med tre backspurter uppför lillsjöbacken för att straffa benen lite.

söndag 2 oktober 2011

Söndagsrunda

Söndag är lika med söndagsrunda. Idag blev det årets lugnaste runda som avverkades, det var nog också den rundan där vi haft den högsta medelåldern. Det gick städat till. Hösten visade sig från en av sina bättre sidor, träden lös i gult och rött, vinden var snäll och temperaturen behaglig.


Jag mötte upp Bålsta CKs söndagsgrupp, utanför simhallen, precis som vanligt men idag blev vi bara fyra då ett helt gäng istället hade valt att ge sig ut i skogen. Vi blev bara fyra som trampade mot Nibble Gård. Småvägarna runt Grillby är kanonfina att cykla på, små, krokiga och knappt trafikerade. Nibble Gård är kanske ingen 10poängare att fika på men det ligger fint och är cyklistvänligt.


4timmar och dryga 12mil senare var jag hemma, utan att vara det minsta sliten. En skön känsla.

torsdag 29 september 2011

Mörker


Idag blev det en kortrunda efter jobbet, den första cykelträningen på dryga två veckor för min del. Madonen blev rastad, korta Bålsta-rundan med backspurter stod på programmet. Det gick tungt men var skönt. Min envisa förkylning är i princip borta.

onsdag 3 augusti 2011

Col d'Izoard

Dagen efter vi hade varit uppe på Galibier i regn och snö sken solen över de franska alperna. Vi hade redan innan bestämt oss för att köra uppför Col d'Izoard, en stigning som började 500m från vårat hotell. Den här dagen var vädret så nära perfekt det kan bli, okey då, 10grader till på termometern hade inte skadat. Det blev en kort tur då Tour de France skulle passera genom Briancon senare på dagen och det ville vi ju självklart inte missa. Mer om det vid något annat tillfälle.

Johan förevigar Col d'Izoard


Jag och Mollo stannade direkt för att plåta lite medan de andra trampade på. Vackert väder och höga, snötäckta berg är något speciellt. Col d'Izoard är lite som Galiber men kortare, den börjar lätt och blir brantare och brantare ju närmare toppen man kommer.

Mollo gör en Voeckler lookalike


Trots det vackra vädret var jag omotiverad idag. Jag tror inte att det kan ha berott på Duvel, rödvin och ost. Mollo började jaga ikapp dom andra när vi hade kommit halvvägs, jag brydde mig inte utan lallade på i den farten jag tyckte var lagom för dagen. Höll mig strax under 160 i puls nästan hela vägen, ganska lågt för att vara jag. När trädgränsen passerades låg det lite snö kvar från gårdagen, temperaturen var "behagliga" +2C på toppen.

"Proffsfotografen"


Även i juli kan det vara kallt i alperna


På toppen


Dagen efter gjorde Andy Schleck den vinnande attacken uppför samma berg, men från andra hållet, och höll undan för de övriga storfavoriterna i Tour de France upp till målgången på Col du Galibier,

tisdag 26 juli 2011

Ett snöigt Galibier

I Tisdags, för en vecka sedan alltså, befann jag mig i Briancon i de franska alperna tillsammans med KBCKs bergsgetter(nåja). Planen var att cykla Marmotte-rundan, 17mil och 5000 höjdmeter, men den planen las på is, bokstavligt talat. Väderleksrapporten utlovade ihållande regn i dalarna och minusgrader med snö på topparna.

Vi kunde ju inte ställa in all cykling nu när vi bilat 230mil söder ut så vi valde att ta den högsta(smart!) toppen på Marmotte-banan Col du Galibier som också skulle köras två dagar senare i Tour de France. Från Briancon håller är Galibier en ganska så snäll stigning men lång. Det går utmärkt att gå på storakakan upp till Col du Lautaret. Därifrån blir det ordentligt brant de sista 8km upp till toppen.

En halv Tille på väg uppåt


Den här dagen började det regna så fort vi var ett par kilometer utanför Briancon. Jag hade så sent som två dagar innan lovat migsjälv att aldrig mer cykla i alperna i regn. Jag glömmer vist snabbt. Regnet tilltog i styrka, jag hängde med huvudet och la mig på rulle. Vic droppade av. Jag släppte Tille och Mollo lite senare men kom ikapp igen, samma sak upprepade sig ett par gånger. Det var inte benen det var fel på, det var vädret. När vi närmade oss Col du Lautaret kom Vic ikapp igen, han hade bråttom att hinna ikapp Tille som hade hotellnyckeln. Det var fler än jag som var less på regn och som inte hade fel på benen.

Där uppe bland molnen, någonstans, är toppen


Touren skulle passera här två dagar senare, här står dom som inte var ute i tid för att få en bra plats, 15km från toppen


Från Lautaret och upp mot toppen var vägen kantad av husbilar, man väntade på att Touren skulle komma. Om man vill ha en bra plats så måste man vara på plats 4-5dagar innan tävlingen drar förbi. Jag, Mollo och Tille trampade mot toppen.

Inte imponerad




Snöblandat regn som övergick i ren snö föll från himlen och vinden tilltog. Johan var snabbare uppför idag och sprätte iväg. Jag höll mitt tempo och funderade lite på hur jag skulle ta mig ner när jag väl var uppe. Kläderna var totalt genomblöta vid det här laget och serpentiner, minusgrader, snö och 23mm däck är ingen bra kombination. Sikten var kass men klättringen uppåt gick bra.

hahaha


Jag hittade en huttrande Mollo gömd bakom en av pass-skyltarna. Snabbfoto för att dokumentera vår bedrift och så styrde vi neråt. Snart mötte vi Tille som fortsatte uppåt mot toppen. Jag låg konstant på bromsen för att hålla isen borta från fälgsidorna. Polarklockan och fronten på cykeln var täckt i is.

Mollo tycker att det är kul att cykla i alperna


Fortfarande inte imponerad


Nere vid Lautaret slutade det snöa och övergick till regn igen. Jag slängde i tyngstaväxeln och satte händerna så långt ner i bocken som det bara går. Mot hotellet! Mollo och Tille var någonstans bakom mig, just då brydde jag mig inte. Jag växlade först upp när jag svängde in utanför hotellet och händerna tinat något.

Jag gjorde snygga blöta spår genom hotellobbyn. Tog trapporna upp till vår våning istället för att vänta på hissen. Allt för att få upp värmen. Ingen öppnade hotelldörren, försökte självklar att ringa Vic som borde varit framme för länge sen men utan svar. En kvart senare dök an upp, med en kasse belgisk öl. Det gjorde helt plötsligt inget att jag fått vänta.

Mollo och Tille hittade hem 30-40min senare, efter ett välbehövligt stopp med varm choklad i restaurangen på Col du Lautaret. Sen blev det afterbike och Touren på tv.
Resterna av en KBCK AfterBike


Sen gick vi ut på byn och drack vin och åt ost.

Dagen efter passerade vi Lautaret med bil påväg hemåt. HUMOR!

söndag 24 juli 2011

DNF Tour du Mont Blanc

I söndags stod jag åter igen på startlinjen uppe på Les Saisies skidstation för den andra upplagan av Le Tour du Mont Blanc. Jag, Tille, Vic och Magnus stod i mörkret kl 5 på morgonen och väntade på att starten skulle gå. Självklart var starten försenad även i år, vi befann oss som sagt i Frankrike.

Förra året gick tävlingen i strålande solsken och 35grader. I år var vi lovade regn och temperaturer mellan 0 och +10grader. Pissväder alltså.

Startdax i Les Saisies



Starten rullade på fint trots våta vägar i den första mils långa nerförskörningen. Jag tappade bort de andra KBCKarna efter ett tag då folk framför mig tyckte att det var lämpligt att vurpa mitt på en raksträcka. Det blev till att jaga när jag kom ner på slätat, eller ja, det finns nog inte en meter som är riktigt slät på den här rundan.

Klungan jag låg i växte för varje kilometer då vi kom ikapp cyklister som kört snabbare nerför. Strax innan Chamonix kom Vic ikapp efter att ha stannat för ett klädbyte. I Chamonix efter ca 5mil började regnet, stora tunga droppar. Efter det så ökade regnet i styrka för varje kilometer som gick. Vår klunga splittrades snabbt i den första riktiga backen för dagen, Col du Montets. Vic var stark och körde ifrån oss andra. Tille och Magnus passerade mig i nerförskörningen, jag tog det försiktigt. Redan här var bromskraften riktigt usel.

Uppför någon regnig alp


I nästa berg var jag ikapp igen, jag hade hittat tre basker på vägen som jag lät agera hjälpryttare. Prefekt tempo uppför men riktigt dåligt nerför. På toppen av Col de la Forclaz kom jag ikapp Vic som stannat igen för att korrigera klädvalet, regnjacka på. Det blev en ny lång nerförskörning mot dagens första depostopp. Jag fyllde nytt vatten i flaskorna och käkade en bit brieost.

Därifrån bar det av direkt uppåt igen, dagens brantaste stigning, Col du Champex. En backe som jag nog aldrig kommer att gilla, den är så jämn. Jag föredrar när backarna är mer ojämna i stigningsgraden så jag kan växla tempo emellanåt. Jag och Vic hade sällskap över toppen där jag stannade till för att skruva åt bromsarna. Den här rundan käkade bromsgummi.

Det är långt till toppen


Förra året var nerförskörningen från Col du Champex bland de finaste snabbaste jag kört. I år var det den värsta någonsin. Vattnet forsade, bromsarna tog knappt. Jag satt så upprätt det bara gick på cykeln för att ta så mycket vind som möjligt, allt för att hålla farten på en rimlig nivå. Vid en inbromsning var jag riktigt illa ute, en av de få riktigt skapa serpentinkurvorna som är placerad efter en lång raksträcka. Jag låg och rullade runt 70km/h, tryckte in båda bromsarna fullt. Det fanns ingen risk att låsa upp hjulen i det här vädret. Hastigheten minskade med vad det kändes som 1km/sek, jag tittade ner på Polar:ne, 67, 66, 65. Muren kommer närmare och närmare. Jag går ut i mötande fil för att få så mycket utrymme som möjligt att skära kurvan som är nästan 180grader, trycker igenom cykeln, klarar muren i kurvans utgång med en decimeter. Det var tur att det inte kom någon mötande bil. Här bestämmer jag mig för att det var dax att bryta, inte en nerförskörning till i det här vädret. Nästa depå är uppe på Col du Grand st Bernard.



Jag körde sista biten av nerförskörningen i ultrarapid och svängde sen upp mot st Bernard, 38km uppförsbacke. Första biten är ganska human, farten ligger mellan 15 och 20km/h. Jag såg Tille en serpa bakom mig och vad jag tror var Vic ca 1km framför mig. Förra året höll jag på att brinna upp här och fick stanna och köpa mer dricka, i år var det inga problem med den saken, jag var nästintill dränkt. Efter 20km kommer man in i tunneln, det var första biten på länge som det inte regnade på oss. Efter tunneln börjar st Bernard på riktigt, de sista 8km upp till passet är branta och slingriga.

Efter tunneln blev vädret festligt på riktigt


Där uppe någonstans är passet och nej bilden är inte svart/vit



Vägen framför mig hade förvandlats till en forsande bäck, det blev svallvågor efter hjulen. Jag passerade cyklist efter cyklist, det var många som hade börjat bli trötta. Uppe på passet hittade jag Vic som också bröt. Tille kom upp ca 10min senare och fortsatte till nästa depå där han också kastade in cykelskorna. Jag såg aldrig Magnus passera passet medan vi var kvar där.


Magnus var den enda av oss fyra som tog sig till mål, strax utanför maxtid men i år brydde sig inte arrangörerna om sånt. Jag tror dom var glada över att några kom i mål. Oerhört starkt kört av Magnus!

Uppe efter 16 mycket regninga mil



Förra året vad det 109 av 299startande som kom i mål. Det finns ännu ingen resultatlista utlagd från i år men det var fler startande. Jag tvivlar på att fler kom i mål.

Markus VS Tour du Mont Blanc 1-1. Nästa år då jävlar!

söndag 3 juli 2011

Bålstavarvet

Jag är nyss hemkommen från en kort träningssväng, korta Bålstavarvet motsols. Idag mest för att testa högerknät som har strulat sedan ett omotiverat pedalbyte i förra veckan. Jag provade att hålla ok tryck för att få ordentlig belastning men pulsen drog snabbt iväg. Tappade pumpen, amatörmässigt. Det som är bra är att knät känns ok, inte riktigt bra men ok.

Snart bär det av till Frankrike för 33mil i ett svep genom alperna, runt Mont Blanc-massivet. Då måste allt vara perfekt och formen måste vara bättre, annars så blir det mer än extremt jobbigt.

måndag 23 maj 2011

Flickrundan by night

I lördags kväll var det dax igen, årets första natt-tur runt Mälaren, det korta varvet 206km med start och mål i Barkarby. Det var ett starkt gäng som samlades utanför KBCKs klubblokal för att styra kosan genom stan och vidare mot Södertälje. Temperaturen sjönk mer och mer under natten och strax innan Stängnäs blev det ett snabbstopp för att dra på oss vindjackorna, 5grader visade min pulsklocka. Vi tog en snabbfika i Bålsta på slutet, kl. halv fyra på morgonen. Det var vi och det lokala patrasket som hängde vid Shell-macken. Jag nöjde mig med att trycka en SWEbar och dricka lite. Toni fick ringa och tidigarelägga vår bokade frukost på Welcome Hotel. Det började ljusna och vi mötte soluppgången i Lilla Paris, det är det inte alla som fått göra.

Farten var bra hela varvet, bara genom Stockholm och från Kallhäll och in till det hägrande målet i Barkarby gick det långsamt. Jag lyckades med konststycket att hamna i dragläge inför Barkarbyskylten, den viktigaste på hela rundan. Jag försökte översaka med en spurt från spetts men Toni och Mattias var allt för snabba för att låta sig överraskas av något sådant. Det hela avslutades med en bra frukost på hotellet. Tack Tina på Welcome Hotel för bra service!

Efter frukosten rullade jag och Mattias hem mot Kungsängen igen, med tunga ben iaf för min del.

Tack gubbar för en bra tur!

Ranndonné Madonen klar för avfärd.

Någonstans, i natten.

Underteckand, i natten.

torsdag 3 mars 2011

Route du Syd 2011


Det här blir ett sent blogginlägg, precis som vanligt på min numera ganska döda blogg.

I lördags var det dax för Tonis årliga vårrunda Route du Syd, 17mil cykling i vintersverige. Det var en 15-17 anmälda i början av veckan men till starten i Skogås dök bara sex cyklister upp efter diverse bra och dåliga ursäkter, framförallt dåliga. Vi som rullade runt var Toni, Tille, Pontus, Pilen, Viktor och jag. Tille och Viktor hade fusktrimmat cyklarna, Tille hade skruvat av skärmarna och Vic körde odubbat. Tille skulle få sitt straff senare.



I början gick det på i bra fart ner till dagens lunchstopp på Saltå kvarn. Vägarna var fina och i princip fria från is och snö. Efter lunchen fick Pontus den äran att träffa bonkmannen som invaderade hans lår och vi fick sänka farten något ut mot Mörkö. Efter färjan fortsatte vi i lungttempo.

Färjeåkning


Tille lyckades lura i Pontus att det bara var en backe kvar till nästa stopp. Ganska snart efter Kagghamra gick det doch upp för honom att det bara var en lögn. Jag lekte dålig hjälpryttare för att hålla farten jämn. Självklart fungerade inte det eftersom det var mer än en KBCKare i klungan. Viktor knep Sorundaskylten, jag skyller på mina 480 dubbar medan han körde odubbat.

I Sorunda kom dagens enda flopp, Duvelhaket hade bommat igen. Det blev en dålig hamburgare och en cola på den lokal pizzerian istället. Pontus bröt för att ta sig till närmaste pendeltågsstation. Vi andra fortsatte de sista 4milen tillbaks till Skogås. Tille fick sitt straff strax utanför Västerhaninge då även han bonkade.

Väl i Skogås bjöd Toni på en förträfflig afterbike, bastu, jäger, öl, vin, mat och ost. Tack Toni för ett finfint arrangemang!

lördag 8 januari 2011

Trainertristess

Jag gillar inte att sitta på trainern, det enda som är bra med den är att man slipper trängas med smågalna bilister ute på dom spåriga vägarna så här års. Imorgon blir det utomhusträning, jag tror att saltet smält undan det mesta i modd tills dess.

Idag var det basic-träning, ett 2x20min pass. Jag försökte hålla 290watt men missade lite i första, som vanligt är jag lite seg i starten. Det blev 287 respektive 291watt. Bättre resultat än förra året vid motsvarande tid, eller egentligen inte, om man nu räknar watt/kg, och det bör man nog. Det finns dock lite mer att ta av men för att det ska fungera så måste det vara svalare. 24 grader fungerar inte riktigt.