tisdag 26 juli 2011

Ett snöigt Galibier

I Tisdags, för en vecka sedan alltså, befann jag mig i Briancon i de franska alperna tillsammans med KBCKs bergsgetter(nåja). Planen var att cykla Marmotte-rundan, 17mil och 5000 höjdmeter, men den planen las på is, bokstavligt talat. Väderleksrapporten utlovade ihållande regn i dalarna och minusgrader med snö på topparna.

Vi kunde ju inte ställa in all cykling nu när vi bilat 230mil söder ut så vi valde att ta den högsta(smart!) toppen på Marmotte-banan Col du Galibier som också skulle köras två dagar senare i Tour de France. Från Briancon håller är Galibier en ganska så snäll stigning men lång. Det går utmärkt att gå på storakakan upp till Col du Lautaret. Därifrån blir det ordentligt brant de sista 8km upp till toppen.

En halv Tille på väg uppåt


Den här dagen började det regna så fort vi var ett par kilometer utanför Briancon. Jag hade så sent som två dagar innan lovat migsjälv att aldrig mer cykla i alperna i regn. Jag glömmer vist snabbt. Regnet tilltog i styrka, jag hängde med huvudet och la mig på rulle. Vic droppade av. Jag släppte Tille och Mollo lite senare men kom ikapp igen, samma sak upprepade sig ett par gånger. Det var inte benen det var fel på, det var vädret. När vi närmade oss Col du Lautaret kom Vic ikapp igen, han hade bråttom att hinna ikapp Tille som hade hotellnyckeln. Det var fler än jag som var less på regn och som inte hade fel på benen.

Där uppe bland molnen, någonstans, är toppen


Touren skulle passera här två dagar senare, här står dom som inte var ute i tid för att få en bra plats, 15km från toppen


Från Lautaret och upp mot toppen var vägen kantad av husbilar, man väntade på att Touren skulle komma. Om man vill ha en bra plats så måste man vara på plats 4-5dagar innan tävlingen drar förbi. Jag, Mollo och Tille trampade mot toppen.

Inte imponerad




Snöblandat regn som övergick i ren snö föll från himlen och vinden tilltog. Johan var snabbare uppför idag och sprätte iväg. Jag höll mitt tempo och funderade lite på hur jag skulle ta mig ner när jag väl var uppe. Kläderna var totalt genomblöta vid det här laget och serpentiner, minusgrader, snö och 23mm däck är ingen bra kombination. Sikten var kass men klättringen uppåt gick bra.

hahaha


Jag hittade en huttrande Mollo gömd bakom en av pass-skyltarna. Snabbfoto för att dokumentera vår bedrift och så styrde vi neråt. Snart mötte vi Tille som fortsatte uppåt mot toppen. Jag låg konstant på bromsen för att hålla isen borta från fälgsidorna. Polarklockan och fronten på cykeln var täckt i is.

Mollo tycker att det är kul att cykla i alperna


Fortfarande inte imponerad


Nere vid Lautaret slutade det snöa och övergick till regn igen. Jag slängde i tyngstaväxeln och satte händerna så långt ner i bocken som det bara går. Mot hotellet! Mollo och Tille var någonstans bakom mig, just då brydde jag mig inte. Jag växlade först upp när jag svängde in utanför hotellet och händerna tinat något.

Jag gjorde snygga blöta spår genom hotellobbyn. Tog trapporna upp till vår våning istället för att vänta på hissen. Allt för att få upp värmen. Ingen öppnade hotelldörren, försökte självklar att ringa Vic som borde varit framme för länge sen men utan svar. En kvart senare dök an upp, med en kasse belgisk öl. Det gjorde helt plötsligt inget att jag fått vänta.

Mollo och Tille hittade hem 30-40min senare, efter ett välbehövligt stopp med varm choklad i restaurangen på Col du Lautaret. Sen blev det afterbike och Touren på tv.
Resterna av en KBCK AfterBike


Sen gick vi ut på byn och drack vin och åt ost.

Dagen efter passerade vi Lautaret med bil påväg hemåt. HUMOR!

söndag 24 juli 2011

DNF Tour du Mont Blanc

I söndags stod jag åter igen på startlinjen uppe på Les Saisies skidstation för den andra upplagan av Le Tour du Mont Blanc. Jag, Tille, Vic och Magnus stod i mörkret kl 5 på morgonen och väntade på att starten skulle gå. Självklart var starten försenad även i år, vi befann oss som sagt i Frankrike.

Förra året gick tävlingen i strålande solsken och 35grader. I år var vi lovade regn och temperaturer mellan 0 och +10grader. Pissväder alltså.

Startdax i Les Saisies



Starten rullade på fint trots våta vägar i den första mils långa nerförskörningen. Jag tappade bort de andra KBCKarna efter ett tag då folk framför mig tyckte att det var lämpligt att vurpa mitt på en raksträcka. Det blev till att jaga när jag kom ner på slätat, eller ja, det finns nog inte en meter som är riktigt slät på den här rundan.

Klungan jag låg i växte för varje kilometer då vi kom ikapp cyklister som kört snabbare nerför. Strax innan Chamonix kom Vic ikapp efter att ha stannat för ett klädbyte. I Chamonix efter ca 5mil började regnet, stora tunga droppar. Efter det så ökade regnet i styrka för varje kilometer som gick. Vår klunga splittrades snabbt i den första riktiga backen för dagen, Col du Montets. Vic var stark och körde ifrån oss andra. Tille och Magnus passerade mig i nerförskörningen, jag tog det försiktigt. Redan här var bromskraften riktigt usel.

Uppför någon regnig alp


I nästa berg var jag ikapp igen, jag hade hittat tre basker på vägen som jag lät agera hjälpryttare. Prefekt tempo uppför men riktigt dåligt nerför. På toppen av Col de la Forclaz kom jag ikapp Vic som stannat igen för att korrigera klädvalet, regnjacka på. Det blev en ny lång nerförskörning mot dagens första depostopp. Jag fyllde nytt vatten i flaskorna och käkade en bit brieost.

Därifrån bar det av direkt uppåt igen, dagens brantaste stigning, Col du Champex. En backe som jag nog aldrig kommer att gilla, den är så jämn. Jag föredrar när backarna är mer ojämna i stigningsgraden så jag kan växla tempo emellanåt. Jag och Vic hade sällskap över toppen där jag stannade till för att skruva åt bromsarna. Den här rundan käkade bromsgummi.

Det är långt till toppen


Förra året var nerförskörningen från Col du Champex bland de finaste snabbaste jag kört. I år var det den värsta någonsin. Vattnet forsade, bromsarna tog knappt. Jag satt så upprätt det bara gick på cykeln för att ta så mycket vind som möjligt, allt för att hålla farten på en rimlig nivå. Vid en inbromsning var jag riktigt illa ute, en av de få riktigt skapa serpentinkurvorna som är placerad efter en lång raksträcka. Jag låg och rullade runt 70km/h, tryckte in båda bromsarna fullt. Det fanns ingen risk att låsa upp hjulen i det här vädret. Hastigheten minskade med vad det kändes som 1km/sek, jag tittade ner på Polar:ne, 67, 66, 65. Muren kommer närmare och närmare. Jag går ut i mötande fil för att få så mycket utrymme som möjligt att skära kurvan som är nästan 180grader, trycker igenom cykeln, klarar muren i kurvans utgång med en decimeter. Det var tur att det inte kom någon mötande bil. Här bestämmer jag mig för att det var dax att bryta, inte en nerförskörning till i det här vädret. Nästa depå är uppe på Col du Grand st Bernard.



Jag körde sista biten av nerförskörningen i ultrarapid och svängde sen upp mot st Bernard, 38km uppförsbacke. Första biten är ganska human, farten ligger mellan 15 och 20km/h. Jag såg Tille en serpa bakom mig och vad jag tror var Vic ca 1km framför mig. Förra året höll jag på att brinna upp här och fick stanna och köpa mer dricka, i år var det inga problem med den saken, jag var nästintill dränkt. Efter 20km kommer man in i tunneln, det var första biten på länge som det inte regnade på oss. Efter tunneln börjar st Bernard på riktigt, de sista 8km upp till passet är branta och slingriga.

Efter tunneln blev vädret festligt på riktigt


Där uppe någonstans är passet och nej bilden är inte svart/vit



Vägen framför mig hade förvandlats till en forsande bäck, det blev svallvågor efter hjulen. Jag passerade cyklist efter cyklist, det var många som hade börjat bli trötta. Uppe på passet hittade jag Vic som också bröt. Tille kom upp ca 10min senare och fortsatte till nästa depå där han också kastade in cykelskorna. Jag såg aldrig Magnus passera passet medan vi var kvar där.


Magnus var den enda av oss fyra som tog sig till mål, strax utanför maxtid men i år brydde sig inte arrangörerna om sånt. Jag tror dom var glada över att några kom i mål. Oerhört starkt kört av Magnus!

Uppe efter 16 mycket regninga mil



Förra året vad det 109 av 299startande som kom i mål. Det finns ännu ingen resultatlista utlagd från i år men det var fler startande. Jag tvivlar på att fler kom i mål.

Markus VS Tour du Mont Blanc 1-1. Nästa år då jävlar!

söndag 3 juli 2011

Bålstavarvet

Jag är nyss hemkommen från en kort träningssväng, korta Bålstavarvet motsols. Idag mest för att testa högerknät som har strulat sedan ett omotiverat pedalbyte i förra veckan. Jag provade att hålla ok tryck för att få ordentlig belastning men pulsen drog snabbt iväg. Tappade pumpen, amatörmässigt. Det som är bra är att knät känns ok, inte riktigt bra men ok.

Snart bär det av till Frankrike för 33mil i ett svep genom alperna, runt Mont Blanc-massivet. Då måste allt vara perfekt och formen måste vara bättre, annars så blir det mer än extremt jobbigt.