Mallorca med Team Abus-NutriXXion

När Abus-NutriXXion bjöd in till ett par dagars cykling i den spanska vårsolen så var jag inte sen att tacka ja. Samma sak gjorde sju andra svenskar och en hel klump tyskar och engelsmän.

Vi bodde bra vid Playa de Palma, tysksidan av Palma, på hotell Luz Marina, fyra spanska stjärnor dvs som vilket Scandic som helst men med oisolerade väggar, sämre frukost, hårdare kuddar, men med havsutsikt.
Utsikten från balkongen lämnade inte mycket att klaga på.

Det blev fyra dagar med cykling varav tre med Team Abus-NutriXXion. Den första dan missade vi teamriden då vårat flyg anlände för sent på dagen. Vi svenskar tog en tur till klostret i Randa som ligger på den enda egentliga bergsknallen på östra sidan av ön. Stigningen är 4,8km med en snittlutning på 5,6%, nästan en åkbacke alltså.

Tillbaka på hotellet styrde vi stegen mot baren. Una grande Cervesa! Eller två… Sen var det välkomstmöte, alla var civilklädda utom vi svenskar som visade vilka dom verkliga proffsen var. Iklädda cykelkläder och med varsin öl i handen.

Lite bilder från dag 1:
Svenskgänget och Tommi lämnar Palma.

Jag påväg upp mot klostret.

Jag tror bestämt att det snöade i Sverige när den här bilden togs.

På torsdagen samlades alla runt teamets lastbil för att fylla flaskor och proviantera. Floppen med den såkallade provianten var att alla barer innehöll nötter, inget att äta för mig alltså. Som tur var hade jag slängt ner ett par SweBar i packningen. Det var en brokigskara cykelhandlare och återförsäljare, vissa såg ut som om dom kunde det här med cykel och andra som om det var första gången dom skulle cykla. Efter lite om och men kom vi iväg. 1:30 till fikat, alla ska med. Jag såg framför mig en ordentlig spansk macka med tomater och torkad skinka, tji fick jag. Det blev en kopp kaffe. Efter fikat delades gruppen upp i två, en som cyklade tillbaka till hotellet och en som fortsatte. Jag valde självklart den senare. Efter vändpunkten i Felanitix höjdes tempot rejält. Jag gick med runt blad dem som höll tempot och gick med i några kortare utbrytningar. Benen kändes bra helt enkelt.

Lite bilder från dag 2:

Samling vid servicebussen.

Carsten rullar i vårsolen.

Dax för fikastopp, skönt att ha en teambil bakom sig helatiden.

Massvis med tysk kolplast.

Den här killen, på tempocykel, såg till att det rullade på

På fredagen upprepade sig gårdagens morgonprocedur. Alla rullade i väg över strandpromenaden i samlad trupp upp till Lluchmayor där grupperna delade på sig. Jag och Matthew var de från Sverige som följde med i den snabbare gruppen som skulle till Randa. I Porres stannade vi för fika, jag smackade till med en redig bit Käsesahnetorte tillsammans med en av engelsmännen. Proffsen tittade lite skeptiskt på oss medan dom drack sitt kaffe. Några av dem delade en chokladtåretbit på tre man.

Underteckand, någonstans på den spanska landsbygden.

Fikastopp i Porreres.

Av förklarliga skäl så blev det inga bilder taget påväg upp till klostret då jag låg på rött under nästan hela stigningen. Jag försökte bita mig fast i den främsta gruppen som snabbt bildades men tvingades släppa iväg fyra stycken med ca kilometern kvar. Bilder kommer förhoppningsvis senare från den fotograf som vi hade med oss på torsdagen och fredagen.

Konrad på Corratec försåg oss med teamcyklar, inget att klaga på mer än att styret var riktigt dåligt och klent.

Efter återsamlingen vid backens fot var det fullgas tillbaka mot hotellet och den väntande ölen. Någon släppte hjul en bit framför mig i klungan och det sprack av. Ett par av oss jagade de fyra i fronten i några mil utan att komma ikapp. Dom var för starka på slätan helt enkelt.

Lördagen började på samma sätt som de övriga dagarna men starten skulle vara en timme tidigare, vilket passade oss svenskar utmärkt eftersom vi hade lärt våra nyfunna tyska och engelska vänner snapsvisor under kvällen innan. Det blev en ganska lugn tur men farten var bitvis hög, framförallt på slutet. Det blev en riktig suprice eftersom turen gick till Randa. Eftersom det inte hade funkat att bita sig kvar i bakhjulet gången innan så provade jag att sticka direkt istället. Fredrik gjorde mig sällskap i början innan han droppade bak. Halvvägs upp kom tre av dem ikapp, jag bet mig kvar till näst sista kurvan där benen sa upp sig.

Våra cyklar

Eftersom jag har en förmåga att dra åt mig regn så började det regna på hemvägen. Jag klarade mig fint, hade bra och fina KBCK-kläder. Anders hade oturen att gå på hjul och hamna i diket med någon mil kvar in till Palma. Med tanke på hur mycket sten och skräp det var i diket så gick det bra. Abus-hjälmen gjorde bevisligen sitt jobb. Jag tror och hoppas att det inte blev värre än de skrapsår och lite mörbultade mjukdelar som konstaterades nästan direkt.

Anders rullar hem i regnet på strandpromenaden

Tillbaka på hotellet klämde jag en hamburgare i hotellbaren, första lunchen den här resan. Proffs äter tydligen inte lunch, har jag konstaterat. Övriga konstateranden är att proffsen kan vara snabba när dom väl vill och att det är otrolig skillnad i fart mellan dam och herrproffs. Vidare konstaterade jag att dom inte är något vidare vindskydd, det gäller båda könen, dom borde äta lunch.

Påväg hem slarvade Lufthansa bort vårat bagage under mellanlandningen i Frankfurt men igår leverades det hem till dörren av Jetpack. Tur var det, det hade blivit dyrt annars.

Tack mina reskamrater, Team Abus-NutriXXion, Abus och Corratec för ett par bra dagar på Mallorca!

Våra cykelrundor i Garmin connect:
Svenskrundan
Team ride 1
Team ride 2
Team ride 3

Länkar:
Team Abus-NutriXXion
Abus
Corratec

Vinterrull

Idag var en perfekt dag för lite träning. Det hade blivit lite mildare under natten och termometern höll sig på rätt sida om -10-sträcket när jag rullade iväg. Jag tog en av mina vanliga rundor helt enkelt för att jag saknade fantasi och så vet jag att underlaget är helt ok att cykla på där, trots att det ligger lite snö ute. Jag hittade bara en annan cyklist att cykla om på hela rundan. Om det hade varit tre söndagar innan vätterrundan hade jag inte kunnat räkna dem.

Det blev bara 58km cykling. Kungsängen, HT, Varpsund, Bålsta, Bro och tillbaka till Kungsängen. Dubbdäcken och vinden gjorde sitt till för att det skulle bli jobbigt ändå. Jag var ganska nöjd när jag var hemma och kunde krypa upp i soffan och kolla på jordens tråkigaste cykeltävling, Tour of Qatar. Det är liksom öken, lite asfalt, mer öken och om cyklisterna har tur så blåser det dessutom kantvind. Tom Boonen vann dagens etapp och med den också sin andra seger för året. Jag tror att den forne, något skamfilade världsmästaren därmed har tangerat antalet segrar från förra året.



Bitvis hade dom glömt att ploga

Myspys

Dagens myspys i vardagsrummet. Trainern fick bekänna färg(nåja). Axeln/nyckelbenet börjar kännas ok, i alla fall så länge jag inte står upp och trampar. Dagens pass blev ett helt vanligt 2x20, inget speciellt på något sätt men jag ska försöka tvinnga mig själv i någon sorts form till mitten av Februari, det blir svårt utan distanspassen. Men det har jag ju gjort en gång förut, då var det dock inga proffs jag skulle flänga runt i bergen med och nästan tre veckor mer tillgodo.

Dagens pulskurva

Solsken och en spricka

Matte bjöd in till en guidad runda i Roslagen på trettondagen. Eftersom jag var ledig och inte kände för att cykla runt Bålsta så anslöt jag utan för tidningstryckeriet i Akalla dit åtta andra cyklister också kom rullande. Efter lite skitsnack så rullade vi iväg, genom Sollentuna och ut på de små och fina vägarna. Eftersom halva Sverige var bakfulla och redan hade glömt sina nyårslöften så var vägarna tomma.

Matte och Mollo tar en förning

Vädret var också på topphumör. Vinden var snäll och solen var glad. Milen rullade på i lagom tempo, dubben surrade mot den stundtals snöbeklädda asfalten. Bara Calle trotsade vintern och körde odubbat. Nypan hade fortfarande känningar av sitt felande knä och valde efter ett tag att svänga av hemåt. Jag hoppas det blir kurrant snart.

Staffan, Vic, Calle, Henrik, Mats och Mats ligger och myser på rulle

Efter en dryga fem mil klantade jag till det och gick på Micks bakhjul/skärm och dök i backen, mitt på en raksträcka. Det var både tur och skicklighet från dom som låg bakom att lyckas undvika att bli indragna i vurpan. Det gick inte särskilt snabbt men jag fick lite ont i vänster knä och axel men jag var uppe på cykeln igen. I den första backen efter vurpan så kände jag direkt att allt inte var som det skulle. Normatsett så står jag alltid upp i korta och branta backar men jag kunde inte häva/ta stöd med vänster arm så det blev till att sitta ner resten av rundan som ändå rullade på hyggligt. Benen var trots allt ok.

Småvägar. Bilden stulen av Henrik. Foto: Henrik Öijer

När jag väl var hemma och skulle få av mig cykelkläderna så förstod jag att det var mer än någon mjukdel som hade fått sig en smäll. Den välbekanta smärtan av trasigt ben. Min mamma skulle ha födelsedagsfika under eftermiddagen så jag sköt upp läkarbesöket tills idag. Efter ca tre timmar på akuten så konstaterades en spricka i nyckelbenet. Under dom tre timmarna så hade jag kontakt med personalen i max 10min, om någon undrar över det här med vårdköer så kan jag ge ett litet gratistips hur de skulle kunna halvera dem på ett år. Ta bort kaffemaskinen från personalrummet.

Det var faktiskt samma sak som förra gången jag var där, då stod dom hängandes runt disken och snackade skit med varandra medan patientkön i väntrummet växte.

En spricka i nyckelbenet lämnas utan åtgärd. Det gjorde mitt nyckelbensbrott också, då benet gick i fyra delar. Det är, två år senare, fortfarande inte helt bra och det ser förjävligt ut. Då propsade jag på att det skulle skruvas ihop, läkaren sa att det inte var nödvändigt. Så här i efterhand är jag ännu mer övertygad om att jag hade rätt och han fel.

Från dagens besök fick med mig en mitella och ett gult gummiband som jag tydligen ska rycka lite i ibland. Båda ligger i soporna vid det här laget.

Mörker

Idag tog jag en liten sväng till världsmetropolen Bålsta efter jobbet. Skönt höstväder och mörkercykling som jag gillar. Det var inga andra cyklister ute på vägarna, högst märkligt. Jag hade klätt ut mig till en julgran på crack men vissa bilister vägrar ändå att blända av. Vad som var tänkt som ett recoverypass slutade med för hög puls och för låg fart. Formen är borta.

Dagens enda publik

KnymPFFffs

Idag var det en perfekt höstdag för en liten cykelrunda. Sol och klarblå himmel. Jag kom iväg lite sent och hade svaga ben idag. Allt berodde på att jag var otroligt stark igår kväll. Dessutom hade jag för mycket kläder på mig, som vanligt. Kilometrarna rullade på i maklig takt på nästan bilfria vägar.



På hemvägen fick jag syn på dagens enda andra cyklist. En liten röd, vit, svart prick i slutet av golfbanan. Självklart satte jag ner händerna i bocken och började jaga ikapp. Tappade bort honom ett tag, antagligen tog vi olika väger genom/runt Bro. Vid brandstationen kom jag ikapp.

Han såg lite snabb ut med höga kolfiberhjul och en flådig cykel så jag gick inte förbi i fullfart utan gled sakta förbi. Självklart bet han sig fast på min rulle. Jag försökte få fram honom en gång men gav upp det försöket. Motvinden var sådär jobbig. I Aspviksbacken fick jag nog av att leka hjälpryttare och behöll plattåknings farten i backen. Det flämtades som en sliten blåsbälg bakom mig och plötsligt kom det ett knymPFFffs bakom mig, luften måste gått ur honom, tätt följt av ett riktigt Campagnolorassel. Det där ljudet som alltid uppstår när någon försöker växla lite för många växlar åt gången på en campakittad cykel. Kikade bak och han var ett par meter bakom. Jag kastade i en högre växel och så ställde jag mig upp och höjde farten lite till. Dagens enda kränkning var fullbordad. Det är sånt här som kan förgylla ett träningspass.

Avslutade med tre backspurter uppför lillsjöbacken för att straffa benen lite.

Söndagsrunda

Söndag är lika med söndagsrunda. Idag blev det årets lugnaste runda som avverkades, det var nog också den rundan där vi haft den högsta medelåldern. Det gick städat till. Hösten visade sig från en av sina bättre sidor, träden lös i gult och rött, vinden var snäll och temperaturen behaglig.


Jag mötte upp Bålsta CKs söndagsgrupp, utanför simhallen, precis som vanligt men idag blev vi bara fyra då ett helt gäng istället hade valt att ge sig ut i skogen. Vi blev bara fyra som trampade mot Nibble Gård. Småvägarna runt Grillby är kanonfina att cykla på, små, krokiga och knappt trafikerade. Nibble Gård är kanske ingen 10poängare att fika på men det ligger fint och är cyklistvänligt.


4timmar och dryga 12mil senare var jag hemma, utan att vara det minsta sliten. En skön känsla.