söndag 24 juli 2011

DNF Tour du Mont Blanc

I söndags stod jag åter igen på startlinjen uppe på Les Saisies skidstation för den andra upplagan av Le Tour du Mont Blanc. Jag, Tille, Vic och Magnus stod i mörkret kl 5 på morgonen och väntade på att starten skulle gå. Självklart var starten försenad även i år, vi befann oss som sagt i Frankrike.

Förra året gick tävlingen i strålande solsken och 35grader. I år var vi lovade regn och temperaturer mellan 0 och +10grader. Pissväder alltså.

Startdax i Les Saisies



Starten rullade på fint trots våta vägar i den första mils långa nerförskörningen. Jag tappade bort de andra KBCKarna efter ett tag då folk framför mig tyckte att det var lämpligt att vurpa mitt på en raksträcka. Det blev till att jaga när jag kom ner på slätat, eller ja, det finns nog inte en meter som är riktigt slät på den här rundan.

Klungan jag låg i växte för varje kilometer då vi kom ikapp cyklister som kört snabbare nerför. Strax innan Chamonix kom Vic ikapp efter att ha stannat för ett klädbyte. I Chamonix efter ca 5mil började regnet, stora tunga droppar. Efter det så ökade regnet i styrka för varje kilometer som gick. Vår klunga splittrades snabbt i den första riktiga backen för dagen, Col du Montets. Vic var stark och körde ifrån oss andra. Tille och Magnus passerade mig i nerförskörningen, jag tog det försiktigt. Redan här var bromskraften riktigt usel.

Uppför någon regnig alp


I nästa berg var jag ikapp igen, jag hade hittat tre basker på vägen som jag lät agera hjälpryttare. Prefekt tempo uppför men riktigt dåligt nerför. På toppen av Col de la Forclaz kom jag ikapp Vic som stannat igen för att korrigera klädvalet, regnjacka på. Det blev en ny lång nerförskörning mot dagens första depostopp. Jag fyllde nytt vatten i flaskorna och käkade en bit brieost.

Därifrån bar det av direkt uppåt igen, dagens brantaste stigning, Col du Champex. En backe som jag nog aldrig kommer att gilla, den är så jämn. Jag föredrar när backarna är mer ojämna i stigningsgraden så jag kan växla tempo emellanåt. Jag och Vic hade sällskap över toppen där jag stannade till för att skruva åt bromsarna. Den här rundan käkade bromsgummi.

Det är långt till toppen


Förra året var nerförskörningen från Col du Champex bland de finaste snabbaste jag kört. I år var det den värsta någonsin. Vattnet forsade, bromsarna tog knappt. Jag satt så upprätt det bara gick på cykeln för att ta så mycket vind som möjligt, allt för att hålla farten på en rimlig nivå. Vid en inbromsning var jag riktigt illa ute, en av de få riktigt skapa serpentinkurvorna som är placerad efter en lång raksträcka. Jag låg och rullade runt 70km/h, tryckte in båda bromsarna fullt. Det fanns ingen risk att låsa upp hjulen i det här vädret. Hastigheten minskade med vad det kändes som 1km/sek, jag tittade ner på Polar:ne, 67, 66, 65. Muren kommer närmare och närmare. Jag går ut i mötande fil för att få så mycket utrymme som möjligt att skära kurvan som är nästan 180grader, trycker igenom cykeln, klarar muren i kurvans utgång med en decimeter. Det var tur att det inte kom någon mötande bil. Här bestämmer jag mig för att det var dax att bryta, inte en nerförskörning till i det här vädret. Nästa depå är uppe på Col du Grand st Bernard.



Jag körde sista biten av nerförskörningen i ultrarapid och svängde sen upp mot st Bernard, 38km uppförsbacke. Första biten är ganska human, farten ligger mellan 15 och 20km/h. Jag såg Tille en serpa bakom mig och vad jag tror var Vic ca 1km framför mig. Förra året höll jag på att brinna upp här och fick stanna och köpa mer dricka, i år var det inga problem med den saken, jag var nästintill dränkt. Efter 20km kommer man in i tunneln, det var första biten på länge som det inte regnade på oss. Efter tunneln börjar st Bernard på riktigt, de sista 8km upp till passet är branta och slingriga.

Efter tunneln blev vädret festligt på riktigt


Där uppe någonstans är passet och nej bilden är inte svart/vit



Vägen framför mig hade förvandlats till en forsande bäck, det blev svallvågor efter hjulen. Jag passerade cyklist efter cyklist, det var många som hade börjat bli trötta. Uppe på passet hittade jag Vic som också bröt. Tille kom upp ca 10min senare och fortsatte till nästa depå där han också kastade in cykelskorna. Jag såg aldrig Magnus passera passet medan vi var kvar där.


Magnus var den enda av oss fyra som tog sig till mål, strax utanför maxtid men i år brydde sig inte arrangörerna om sånt. Jag tror dom var glada över att några kom i mål. Oerhört starkt kört av Magnus!

Uppe efter 16 mycket regninga mil



Förra året vad det 109 av 299startande som kom i mål. Det finns ännu ingen resultatlista utlagd från i år men det var fler startande. Jag tvivlar på att fler kom i mål.

Markus VS Tour du Mont Blanc 1-1. Nästa år då jävlar!

3 kommentarer:

Tille sa...

Ja jäklar vilket pissväder!

TdMB vs Tille 2-0, men nästa år då ska jag stå på startlinjen lättare till kropp och cykel och framför allt snyggare.

/T

Johan Andersson sa...

Själv tycker jag det är grymt ty jag hade nog inte ens startat med den prognosen.

Anonym sa...

Låter som en minnesvärd runda iallafall. Inspirerande läsning.
/Jonas