onsdag 21 juli 2010

Tour du Mont Blanc

Nu är vi hemma igen efter Tour du Mont Blanc, den hitintills jobbigaste cykeltävlingen jag kört. 337km stannade min mätare på och då hade dryga 8000 höjdmeter avklarats över 3 alp-pass och totalt 7 alptoppar.
Banprofilen


Kartan


Starten gick kl5:00 på alpbyn Les Saisies, eller ja kl.5 på franskt vis, d.v.s. ca 10 minuter senare. 20kms nerförskörning i mörker på halvtasktig asfalt var spännande men hela klungan klarade sig helskinnade ner. Efter nerförskörningen så samlade vår lilla svenskklunga ihop sig och trampade vidare mot Chamonix där backarna skulle börja på riktigt.

Uppför Col des Montets tappade Micke oss andra som fortsatte i bra fart upp till toppen och vidare över Col de la Forclaz som bjöd på en härlig nerförskörning. 79,2km/h stannade toppfarten på.
Påväg uppför Coldes Montens


Tillmann och Matte påväg uppför Col de la Forclaz


Innan nästa berg så var det dags för ett depåstopp, fylla flaskorna och få något i magen. Fransmännen hade inte fattat att det skulle vara bra med något salt i depån, 30grader och sol gör att man svettas i mängder. Bagett, salami, brieost, apelsinskivor, banan och vatten var vad som bjöds på. Micke anslöt medan vi stod i depån och vi väntade in honom innan vi rullade vidare.

Uppför Col de Champex lämnade jag de andra bakom mig och fortsatte i mitt eget tempo uppför. Vår supporterbil med våra fans stod parkerad i en kurva och hejjade på. Tack Marcus, Filippa, Anna-Karin och alla flagvifftande barnen för stödet, det stärkte.

Ett par kurvor senare blev jag vittne till en motorcykelvurpa, motorcyklisten kom körande nerför och bromsade på sig i en av serpentinerna, framhjulet gled undan och han kanade omkull. Iförd shorts så blev det ganska otrevliga skrapsår och ont i en handled men i övrigt verkade han ok. Hans knuttepolare fick ta hand om honom och eventuell sjukhustransport.

Efter toppen blev det ytterligare en fin nerförskörning som gick att ta i hög fart.
St Bernard är inte att leka med


Påväg uppför St Bernard


Stigningen upp till Col du Grand St Bernard började direkt. Riktigt snäll i början och det gick bra att ligga strax under 20km/h i början. Mitt vatten började ta slut men jag höll ut tills jag kört 4km längre än vad tävlingsarrangören sagt att det skulle vara till nästa depå.
Där borta någonstans är passet


Jag gjorde ett eget depåstopp på en mack och köpte vatten och en cola. Nu hade jag börjat passera fler och fler trötta cyklister och genom tunneln hade jag ett litet led efter mig. När tunneln var passerad började det brant till på riktigt, hastigheten sjönk och min svans tappade hjul. Efter varje serpentin trodde jag att passet var.

På toppen hittade jag den försvunna depån, tankade flaskorna och åt lite bagett. Jag väntade ett tag på de andra för att se om de skulle komma ikapp, när jag började frysa på riktigt efter 20-30min rullade jag vidare in i Italien och nerför berget.
Col du grand St- Bernard


Det var en otroligt fin nerförskörning i början, långa svepande kurvor och fin asfalt. Den började ett ganska långt vägarbetsområde. Min Trek Madone har numera gått betydligt tuffare terräng än vad det går att uppbringa på någon långloppstävling i Sverige, för MTB. Bilarna hade problem att ta sig fram i någon hastighet att tala om på flera ställen, omkörningarna blev många och skakiga.
Vattenfall vid La Salle


Väl nere i Aosta-dalen trodde jag att det skulle bli ett par mils plattåkning, men inte då! Vägen gick konstant lite uppför. Jag stannade vid en depå till och fyllde flaskorna, smarrade lite mer bagett och brie. Snart svängde vägen av upp mot dagens sista pass, Col du petit St Bernard. Det är en jämn och fin backe som i början gick i skuggan vilket jag var tacksam för. Halvägs upp var mitt vatten nästan slut igen och det blev ett till stopp på en mack. Vatten och cola igen.
Mer cola


Backen fortsatte och nu började benen bli trötta. Jag nådde toppen, bagett, brie och mer vatten i flaskorna. Våra Supportrar hann ikapp och berättade var de andra var.
Lilla St Bernard


Nerförskörningen var riktigt läskig ibörjan, asfalten såg ut som is och bilden av Jens Voigts crash på den här vägen under Tour de France 2009 dök upp i huvudet. Jag körde sakta, polaren gick sällan över 50.

Supporterbilen på toppen av Lilla st Bernard(Foto Anna-Karin Wåhlin)


I st Maurice vände det upp åt igen. 19km backe enligt skylten, Cormet de Roselend. Den överlägset första stigningen jag någonsin gjort. Det gick segt på riktigt nu. Jag stannade för förstagången då jag inte behövt fylla flaskorna och tittade ner i en stenig dalgång. På med vindvästen och i med en SweGel. Jag trampade vidare, 10km/h visade polaren nästan konstant. Nu var jag riktigt glad över att jag monterat ett compactvevparti innan avresan. På toppen stod det ett gäng riktigt slitna cyklister, eller stod kanske är fel ord, hängde känns mer rätt. Jag försökte prata med några av dem, fick svar på franska, jag pratade lite mer och fick ännu mer franska till svar. Jag frågade depåpersonalen om hur lång sista stigningen var, nästan 20km fick jag till svar, det är fel på banprofilen. Jag trodde att det var 30km kvar varav ca 10km uppför.

När nerförskörningen nedför Cormet de Roselend var slut började det mörkna inne i skogen. Jag var glad över att jag släpat runt Dinotten och ingen liten skitdiod som större delen av startfältet hade. Jag såg var jag körde. Uppe i Hauteluce var det folk ute på gatan och hejjade, det värmde skönt. Bara 7,5km kvar, benen kändes som betong, jag passerade några andra cyklister, en sprang barfota med sin Cervelo i handen. Jag försökte kolla läget, på både engelska och tyska men fick bara franska svar. Nu såg jag Les Saisies lysa uppe på berget, farten ökade lite, fler cyklister passerades. Folk var ute på gatan och skrek och klappade. Mål banderollen var den bästa målbanderollen jag rullat under.

Tävlingen var avklarad, 337km, 8000höjdmeter +, 10600kallorier fattigare. Ungefär 150 av de 300 startande tog sig igenom tävlingen, resten bröt självmant eller blev avplockade av arrangören.

Buffén efter målgång satt bra även om aptiten inte var den bästa. Micke var tvåa in men då hade han blivit avplockad och fått åka kvastbil från sista kontrollen. Matte dök in lite senare med sitt diplom och ”Finnisher-tröja” i handen, nöjd och glad. Det kom ett SMS från Tillmann som fått sin nummerlapp klippt i sista kontrollen men bestämt sig för att genomföra sträckan trots allt, en halvtimme senare dök han upp och vi åkte vår lyxiga byggbuss tillbaka till hotellet.

De 210milen nästan nonestop-körning hem var tyngre än själva tävlingen. Nästa gång får Danne inte fixa bilen. Tack mina reskamrater för en bra resa och en bra tävling. Tack Marcus och Filippa för en kanon lunch på hemvägen, spagetti med utsikt över Mt. Blanc och Genèvesjön satt fint.

Nu ska jag packa väskan igen. Flyget går till alperna imorgon för Trek Test Camp 2010. Lite mer alpcykling skadar inte!

11 kommentarer:

Tobbe Arnesson sa...

Men... inga bilder på Dannes bil?

Grumt trampat så klart! Nu är du värd en St. Bernadus Abt 12!

Patrik Skolling Möller sa...

Jädrar vilket äventyr ! Skönt att allt gick bra.

Nu skall jag kolla med Danne om han har en bra semesterkärra till familjen V.31. :)

-Skogling

Tille sa...

"Det vidrigaste jag någonsin gjort på cykel!"

-mattel, 2010

Jag kommer lägga in några bilder (bl a på Dannes bil) och länka hit..

x sa...

Shit va galet, starkt jobbat!!!

mattel sa...

härligt skrivet markus! :) fattar inte att du orkade fundera på att ta kort också.. kanske därför jag inte bloggar?

resultatlistan har dykt upp också, 99 tog sig i mål verkar det som, du som 85a och jag själv blev 95a (97a). se här: http://www.sportcommunication.info/letourdumontblanc/TMB2010.xls

tille citerar mig efter klättringen upp till stora st:bernardpasset, sjukt jobbig klättring i 40km.. 30km 5-7% och sedan sista milen på ca 10-11%.

tack för helgen, sjukt bra jobbat alla fyra! :)

Bjorre sa...

Kul läsning och stark kört av er alla! Är avis på er som körde, men ändå inte....

Johan Mölleborn sa...

Oj vilken mulligt lopp. Nån gång måste jag ta mig ner och cykla i alperna.
/J

rippa sa...

Fantastisk självplågeri!! Underbar rapport.

Johan Andersson sa...

Grymt imponerande av er alla!

Anonym sa...

Galet självplågeri. Grumt cuklat Markus!

Jarl sa...

Usch vilket slit.