Tour du Mont Blanc

Nu är vi hemma igen efter Tour du Mont Blanc, den hitintills jobbigaste cykeltävlingen jag kört. 337km stannade min mätare på och då hade dryga 8000 höjdmeter avklarats över 3 alp-pass och totalt 7 alptoppar.
Banprofilen

Kartan

Starten gick kl5:00 på alpbyn Les Saisies, eller ja kl.5 på franskt vis, d.v.s. ca 10 minuter senare. 20kms nerförskörning i mörker på halvtasktig asfalt var spännande men hela klungan klarade sig helskinnade ner. Efter nerförskörningen så samlade vår lilla svenskklunga ihop sig och trampade vidare mot Chamonix där backarna skulle börja på riktigt.

Uppför Col des Montets tappade Micke oss andra som fortsatte i bra fart upp till toppen och vidare över Col de la Forclaz som bjöd på en härlig nerförskörning. 79,2km/h stannade toppfarten på.
Påväg uppför Coldes Montens

Tillmann och Matte påväg uppför Col de la Forclaz

Innan nästa berg så var det dags för ett depåstopp, fylla flaskorna och få något i magen. Fransmännen hade inte fattat att det skulle vara bra med något salt i depån, 30grader och sol gör att man svettas i mängder. Bagett, salami, brieost, apelsinskivor, banan och vatten var vad som bjöds på. Micke anslöt medan vi stod i depån och vi väntade in honom innan vi rullade vidare.

Uppför Col de Champex lämnade jag de andra bakom mig och fortsatte i mitt eget tempo uppför. Vår supporterbil med våra fans stod parkerad i en kurva och hejjade på. Tack Marcus, Filippa, Anna-Karin och alla flagvifftande barnen för stödet, det stärkte.

Ett par kurvor senare blev jag vittne till en motorcykelvurpa, motorcyklisten kom körande nerför och bromsade på sig i en av serpentinerna, framhjulet gled undan och han kanade omkull. Iförd shorts så blev det ganska otrevliga skrapsår och ont i en handled men i övrigt verkade han ok. Hans knuttepolare fick ta hand om honom och eventuell sjukhustransport.

Efter toppen blev det ytterligare en fin nerförskörning som gick att ta i hög fart.
St Bernard är inte att leka med

Påväg uppför St Bernard

Stigningen upp till Col du Grand St Bernard började direkt. Riktigt snäll i början och det gick bra att ligga strax under 20km/h i början. Mitt vatten började ta slut men jag höll ut tills jag kört 4km längre än vad tävlingsarrangören sagt att det skulle vara till nästa depå.
Där borta någonstans är passet

Jag gjorde ett eget depåstopp på en mack och köpte vatten och en cola. Nu hade jag börjat passera fler och fler trötta cyklister och genom tunneln hade jag ett litet led efter mig. När tunneln var passerad började det brant till på riktigt, hastigheten sjönk och min svans tappade hjul. Efter varje serpentin trodde jag att passet var.

På toppen hittade jag den försvunna depån, tankade flaskorna och åt lite bagett. Jag väntade ett tag på de andra för att se om de skulle komma ikapp, när jag började frysa på riktigt efter 20-30min rullade jag vidare in i Italien och nerför berget.
Col du grand St- Bernard

Det var en otroligt fin nerförskörning i början, långa svepande kurvor och fin asfalt. Den började ett ganska långt vägarbetsområde. Min Trek Madone har numera gått betydligt tuffare terräng än vad det går att uppbringa på någon långloppstävling i Sverige, för MTB. Bilarna hade problem att ta sig fram i någon hastighet att tala om på flera ställen, omkörningarna blev många och skakiga.
Vattenfall vid La Salle

Väl nere i Aosta-dalen trodde jag att det skulle bli ett par mils plattåkning, men inte då! Vägen gick konstant lite uppför. Jag stannade vid en depå till och fyllde flaskorna, smarrade lite mer bagett och brie. Snart svängde vägen av upp mot dagens sista pass, Col du petit St Bernard. Det är en jämn och fin backe som i början gick i skuggan vilket jag var tacksam för. Halvägs upp var mitt vatten nästan slut igen och det blev ett till stopp på en mack. Vatten och cola igen.
Mer cola

Backen fortsatte och nu började benen bli trötta. Jag nådde toppen, bagett, brie och mer vatten i flaskorna. Våra Supportrar hann ikapp och berättade var de andra var.
Lilla St Bernard

Nerförskörningen var riktigt läskig ibörjan, asfalten såg ut som is och bilden av Jens Voigts crash på den här vägen under Tour de France 2009 dök upp i huvudet. Jag körde sakta, polaren gick sällan över 50.

Supporterbilen på toppen av Lilla st Bernard(Foto Anna-Karin Wåhlin)

I st Maurice vände det upp åt igen. 19km backe enligt skylten, Cormet de Roselend. Den överlägset första stigningen jag någonsin gjort. Det gick segt på riktigt nu. Jag stannade för förstagången då jag inte behövt fylla flaskorna och tittade ner i en stenig dalgång. På med vindvästen och i med en SweGel. Jag trampade vidare, 10km/h visade polaren nästan konstant. Nu var jag riktigt glad över att jag monterat ett compactvevparti innan avresan. På toppen stod det ett gäng riktigt slitna cyklister, eller stod kanske är fel ord, hängde känns mer rätt. Jag försökte prata med några av dem, fick svar på franska, jag pratade lite mer och fick ännu mer franska till svar. Jag frågade depåpersonalen om hur lång sista stigningen var, nästan 20km fick jag till svar, det är fel på banprofilen. Jag trodde att det var 30km kvar varav ca 10km uppför.

När nerförskörningen nedför Cormet de Roselend var slut började det mörkna inne i skogen. Jag var glad över att jag släpat runt Dinotten och ingen liten skitdiod som större delen av startfältet hade. Jag såg var jag körde. Uppe i Hauteluce var det folk ute på gatan och hejjade, det värmde skönt. Bara 7,5km kvar, benen kändes som betong, jag passerade några andra cyklister, en sprang barfota med sin Cervelo i handen. Jag försökte kolla läget, på både engelska och tyska men fick bara franska svar. Nu såg jag Les Saisies lysa uppe på berget, farten ökade lite, fler cyklister passerades. Folk var ute på gatan och skrek och klappade. Mål banderollen var den bästa målbanderollen jag rullat under.

Tävlingen var avklarad, 337km, 8000höjdmeter +, 10600kallorier fattigare. Ungefär 150 av de 300 startande tog sig igenom tävlingen, resten bröt självmant eller blev avplockade av arrangören.

Buffén efter målgång satt bra även om aptiten inte var den bästa. Micke var tvåa in men då hade han blivit avplockad och fått åka kvastbil från sista kontrollen. Matte dök in lite senare med sitt diplom och ”Finnisher-tröja” i handen, nöjd och glad. Det kom ett SMS från Tillmann som fått sin nummerlapp klippt i sista kontrollen men bestämt sig för att genomföra sträckan trots allt, en halvtimme senare dök han upp och vi åkte vår lyxiga byggbuss tillbaka till hotellet.

De 210milen nästan nonestop-körning hem var tyngre än själva tävlingen. Nästa gång får Danne inte fixa bilen. Tack mina reskamrater för en bra resa och en bra tävling. Tack Marcus och Filippa för en kanon lunch på hemvägen, spagetti med utsikt över Mt. Blanc och Genèvesjön satt fint.

Nu ska jag packa väskan igen. Flyget går till alperna imorgon för Trek Test Camp 2010. Lite mer alpcykling skadar inte!

Giro d'Italia och en liten tävling

Imorgon smäller det! Årets första 3-veckors tour startar, Giro d'Italia startar i Amsterdam. Ja just det i Nederländerna. De tre första etapperna körs på holländsk mark.


TV-Tider hittar ni här: TV-Tider
Startlista hittar ni här: Startlista
Banprofilerna hittar ni här: Banprofiler
Tävlingens hemsida: Hemsida

Favoriterna till totalsegenr är få, Evens, Basso, Nibali, Sastre, Cunego, Garzelli, Scarponi och Vinokourov. Det finns självklart ett par andra utmanare om skulle kunna slåtill t.ex. Bruseghin, Vandevelde, Wiggins och Moncouti. Jag tror inte alls på Simonis comeback, det skulle var uppför Zoncolan i så fall.

Trots återbud från två av världens bästa spurtare(Benatti och Oscar Freire) så ser det ut som om det kommer att bli hårt att knipa en spurtseger. Spurtarna på plats är framförallt: Greipel, McEwen, Cooke, Brown, Petacchi, Hondo, Farrar, Modolo, Duque och Henderson. Starkaste lagen för spurterna är utan tvekan HTC-Columbia, Garmin och Sky.

Bäst support för att vinna totalt kan Basso räkna med, Liquigas är på pappret mycket starkt. Scarponi och Vinokourov kan också räkna med att ha sällskap långt upp i bergen av sina hjälpryttare. Sämre ställt är det för Evens och Sastre som kommer att behöva klara sig på egenhand. Evens har vanan inne.

Sämst
Jag brukar alltid ta mig friheten att såga några lag. Det brukar bli tre av de fyra franska lagen men så blir det inte den här gången. Dagens sågning får Rabobank, Omega Pharma och Quick Step som alla kommer till start utan någon av sina stjärnor. Det finns andra lag i världen som med glädje hade tagit deras startplats och mönstrat starkare laguppställningar. Att Saxo Bank klarar sig från en sågning är bara för att tävlingens enda svensk, Gustav Larsson återfinns i deras startuppställning.



Så till tävlingen,
Vinsten är som vanligt ett par sprillans nya Continental GP4000s kanttrådsdäck.

Reglerna är enkla:
Svara med din gissning, ditt namn och din mailadress.
En gissning per person.
Först med rätt svar vinner.
Senast den 22maj skall du ha svarat.
Eventuell vinnare i stockholmsområdet får hämta däcken i Bromma. Till övriga delar av landet kommer de med postpaket.

Frågan är enkel, vem tar bergspriset på toppen av Passo di Gavia?
Passo di Gavia är årets Cima Coppi, det högsta berget i Girot. Det har arrangören slängt in på den näst sista etappen tillsammans med en massa andra trevliga små kullar.

Hela etappen ser ut såhär:

Mitt tips för att behålla däcken själv är Sylvester Szmyd i Liquigas - Doimo.

Mycket nöje önskar jag!

Andra söndagen i april, med en liten tävling

Den 11/4 smäller det, det är dax för vårklassikernas klassiker, helvetet i norr. Det är dax för Paris- Roubaix. Lagen är inte släppta ännu även om vissa kaptener känns självklara. Favoriterna är de vanliga, Boonen, Hushovd, Cancellara, Haussler och Fletcha. Men se upp med formstarka utmanare som tex Bennati, Devolder, Hincapie, Pozzato och inte minst Boasson Hagen.

Lite länkar:
Startlistan hittar ni här.
Tidigare vinnare
Liverapportering i textformat

Eurosport sänder live med start 14:30(?).


Jag hoppas att Fletcha kniper segern.

Jag försöket tävlabort ett par Continental GP4000s däck förra året, men läsarna här på bloggen var för dåliga för att tipa rätt vinnare. Jag slänger in ett par nya GP4000s i potten. Ni ska inte tipa vem som vinner, det vore för lätt. Jag vill ha namnet på den cyklist som kommer ut ur Arenberg först.



Reglerna är enkla, lämna ditt svar som en kommentar, ett svar per person, bifoga ditt namn och mailadress. Först med rätt svar vinner. Sista dag att lämna ett svar är den 9/4-2010. Jag är enhällig dommare. Eventuell vinst hämtas i Bromma alt. Kungsängen av vinnare som bor i Stockholms län, om du bor någon annanstans i sverige så kommer dom på posten.


Jag tipar Haussler(Cervelo).

Glasriketresan

I lördags så cyklade jag Glasriketresan med start och mål i småländska Kosta. Jag, Danne, Johan och Patrik hade bilat ner kvällen innan. Åsa och Henrik åkte ner på eget håll. Det hade varit en trevlig tillställning om det inte hade stått en vägarbetsskylt i vägen. Det var inte riktigt så många cyklister till start som jag trodde att det skulle vara.
Patrik, Johan och Åsa innan start i Kosta.
Motionsgruppen innan start.
Endel motionärer hade smugit sig in i eliten och proffsens startled.

Efter bara 8km så kraschades det. Jag tror att det berodde på de många ”nybörjarna” som kunde följa med tätgruppen då det inte gick så snabbt i starten. Någon glömde helt enkelt att varna för en skylt som stod ute på asfalten. Jag låg fint inbäddad i klungan när folk började falla runt mig. Själv klippte jag den nu välta skyltens fot med framhjulet och fick en flygtur och landning välvärdig ett RyanAir plan. Som tur var flög jag så pass långt så jag landade i diket. Det gick inte riktigt lika bra för dem som gled på asfalten. Själva vurpan i sig var inte så farlig, det var cyklisterna och cyklarna som damp ner ovanpå mig som gjorde ont.

Jag reste mig upp när det kraschats klart runt mig. Det såg ut som om det gått riktigt illa för en kille i Saxo Bank-kläder, jag tror att det var han som fällde skylten. Troligtvis så gick hans nyckelben. Jag trasslade ut min cykel ur röran och tryckte tillbaks flaskorna i ställen. Jakten på klungan började. Fältet sprack av totalt vid vurpan. Jag fick ganska snabbt en svans med ett tiotal icke dragvilliga cyklister på min rulle. Jag trampade på i några kilometer tills vi nästan var ikapp en större grupp, då attackerade två tomtar från min rulle och spurtade ikapp. Jag hade inte riktigt bena just då för att följa med. Robban(?) löste av mig i front och vi slet oss ikapp. Det visade sig att det var gruppen där resten av mitt resesällskap hade hamnat i, Åsa, Johan och Patrik var alla med här. Jag stod över några förningar innan jag började hjälpa till med dragjobbet igen. Efter någon mil såg vi svansen på karavanen bakom tätgruppen.

Samma två tomtar attackerade ikapp igen. Jag och de andra nötte oss in i karavanen där jag hittade en bra rulle att följa upp i klungan. Det är inte varje dag man ligger på ett Pro Tourproffs rulle. Det var dock bara kortvarig hjälp. Strax innan dagens första spurtpris gick det helt enkelt för fort i klungan och jag släppte. Jag väntade in tre cyklister och vi jagade på tillsammans och kom ikapp den ena cyklisten efter den andra. Vissa kunde följa med oss men andra hade bränt sig och föll bara rakt igenom.

Små slingrande vägar.
Vägarna var kanonfina och vi rullade på i ganska bra fart in på det första gruspartiet. Där sprack vår grupp av och jag och en annan kille gick lite snabbare än de andra. Mitt vänstra lår började strula i slutet av gruspartiet. Jag vet inte om det var för att jag hade landat på något eller något som landat på mig. Ramen hade också fått sig en duktig smäll av en cykel som damp ner ovanpå den. Polar mätaren fick sig också en redig kyss i vurpan men den fungerade. Magneten i framhjulet var dock borta så jag visste inte riktigt hur långt vi hade cyklat.

Jag hade inte bråttom längre och stannade i en depå för att fylla på sportdryck. Patriks grupp kom ikapp och jag väntade på att de skulle fylla sina flaskor. Vi rullade vidare mot Kosta och slutet av den första av två loopar. Jag klev av vid varvningen.
Ganska snart så passerade Åsa på sin jakt mot segern i damklassen som hon också knep.

Johan bröt också han vid varvning, bristande energi.

Danne, jag och Johan rullade bort till sista depån som låg vid dagens sista grusparti.
Christoffer Stevensson(Capinordic) leder Thomas Lövgren(Cykelcity). Lövgren skulle senare stå som segrare efter att Stevensson blivit deplacerad till andraplatsen efter protester och jurybeslut.

Alexander Wetterhall(MagnusMaximusCoffee) jagar tätduon men slutar trea.

Två killar från Kalas blir pacade av sin egen servicebil genom de sista gruspartiet, fult kört.

Henrik gör ett av få ingripanden i servicedepån.

En sliten Patrik stannar till i depån för att få en flaska sportdryck.

En spräckt Polarklocka.

En sprucken(?) ram, den knäpper och knakar olustigt när jag står upp.

Förutom de materiellaskadorna så gick det bra. En ram, pulsklocka, framväxel och en storklinga får räknas som förbrukade. Själv är jag bara lite skrapad och har ett par blåmärken.

Jag skulle vilja tacka Per Edgren mfl på velo.se för en fin tävling. Det behövs lite finslipning men Glasriketresan kommer att bli en riktig höjdartävling. Jag kommer tillbaka till de smålänska skogarna nästa år igen.