Ett snöigt Galibier

I Tisdags, för en vecka sedan alltså, befann jag mig i Briancon i de franska alperna tillsammans med KBCKs bergsgetter(nåja). Planen var att cykla Marmotte-rundan, 17mil och 5000 höjdmeter, men den planen las på is, bokstavligt talat. Väderleksrapporten utlovade ihållande regn i dalarna och minusgrader med snö på topparna.

Vi kunde ju inte ställa in all cykling nu när vi bilat 230mil söder ut så vi valde att ta den högsta(smart!) toppen på Marmotte-banan Col du Galibier som också skulle köras två dagar senare i Tour de France. Från Briancon håller är Galibier en ganska så snäll stigning men lång. Det går utmärkt att gå på storakakan upp till Col du Lautaret. Därifrån blir det ordentligt brant de sista 8km upp till toppen.

En halv Tille på väg uppåt

Den här dagen började det regna så fort vi var ett par kilometer utanför Briancon. Jag hade så sent som två dagar innan lovat migsjälv att aldrig mer cykla i alperna i regn. Jag glömmer vist snabbt. Regnet tilltog i styrka, jag hängde med huvudet och la mig på rulle. Vic droppade av. Jag släppte Tille och Mollo lite senare men kom ikapp igen, samma sak upprepade sig ett par gånger. Det var inte benen det var fel på, det var vädret. När vi närmade oss Col du Lautaret kom Vic ikapp igen, han hade bråttom att hinna ikapp Tille som hade hotellnyckeln. Det var fler än jag som var less på regn och som inte hade fel på benen.

Där uppe bland molnen, någonstans, är toppen

Touren skulle passera här två dagar senare, här står dom som inte var ute i tid för att få en bra plats, 15km från toppen

Från Lautaret och upp mot toppen var vägen kantad av husbilar, man väntade på att Touren skulle komma. Om man vill ha en bra plats så måste man vara på plats 4-5dagar innan tävlingen drar förbi. Jag, Mollo och Tille trampade mot toppen.

Inte imponerad



Snöblandat regn som övergick i ren snö föll från himlen och vinden tilltog. Johan var snabbare uppför idag och sprätte iväg. Jag höll mitt tempo och funderade lite på hur jag skulle ta mig ner när jag väl var uppe. Kläderna var totalt genomblöta vid det här laget och serpentiner, minusgrader, snö och 23mm däck är ingen bra kombination. Sikten var kass men klättringen uppåt gick bra.

hahaha

Jag hittade en huttrande Mollo gömd bakom en av pass-skyltarna. Snabbfoto för att dokumentera vår bedrift och så styrde vi neråt. Snart mötte vi Tille som fortsatte uppåt mot toppen. Jag låg konstant på bromsen för att hålla isen borta från fälgsidorna. Polarklockan och fronten på cykeln var täckt i is.

Mollo tycker att det är kul att cykla i alperna

Fortfarande inte imponerad

Nere vid Lautaret slutade det snöa och övergick till regn igen. Jag slängde i tyngstaväxeln och satte händerna så långt ner i bocken som det bara går. Mot hotellet! Mollo och Tille var någonstans bakom mig, just då brydde jag mig inte. Jag växlade först upp när jag svängde in utanför hotellet och händerna tinat något.

Jag gjorde snygga blöta spår genom hotellobbyn. Tog trapporna upp till vår våning istället för att vänta på hissen. Allt för att få upp värmen. Ingen öppnade hotelldörren, försökte självklar att ringa Vic som borde varit framme för länge sen men utan svar. En kvart senare dök an upp, med en kasse belgisk öl. Det gjorde helt plötsligt inget att jag fått vänta.

Mollo och Tille hittade hem 30-40min senare, efter ett välbehövligt stopp med varm choklad i restaurangen på Col du Lautaret. Sen blev det afterbike och Touren på tv.
Resterna av en KBCK AfterBike

Sen gick vi ut på byn och drack vin och åt ost.

Dagen efter passerade vi Lautaret med bil påväg hemåt. HUMOR!